Mormor Sofia Piehls “Grönalund” på Ekudden
av Lisbeth Ollner
“Grönalund” var det synnerligen passande namnet på Mormors “utedass” på Ekudden. En oförglömlig plats för barnen Geber, Lisbeth (född 1922), Nils-Hugo (1924) och lillebror Arne (1928).
Den av familjen förhyrda ”Gula villan”, ritad av Morbror Olle Piehl, trädgårdsarkitekten, var för liten för att härbärgera fler än Pappa (semestertid), Mamma, storkokerska och ’jungfru’. Vi ackorderades därför ut till Mormor och våra ogifta Mostrar, Greta och Brita Piehl. De första åren med egen barnsköterska. En för mostrarna säker, ansenlig, återkommande sommarinkomst. Men kanske en emellanåt rätt betungande uppgift liksom det för barnen Geber inte var det lättaste att inte få bo med den egna familjen.
Grönalund låg ett par hundra meters skogspromenad på grusad gång från ”Corps de Logiet” där Mormor bodde. Närmast påminde det om en större Friggebod, ett rött trähus med vita knutar och dörrar som låstes med hasp. Ett fönster med voilegardin gav vacker utsikt mot ”slaskbryggan” och sjön Flaten och inte minst msk luft, om så behövdes. Stugan var en pendang till en näraliggande redskapsbod. Den var delad i två sektioner. På vänstra sidan fanns ett stort hål för tjänstefolket och Moster Greta, den lyckliga. På högersidan fanns det en bänk med två små hål till vänster och ett trappsteg högre upp två stora, ordentligt tilltagna, även ur vuxensynpunkt. Huset kunde tömmas från baksidan, vilket gjordes varje höst. Mormor satt alltid på det första, lilla hålet och på nummer två omväxlande en av mina bröder. På de stora satt alltid Moster Brita och jag, närmast fönstret. Invändigt var allt målat i blank ockra, en som vi tyckte för ”ändamålet” synnerligen lämplig färg.
Varje kväll vid halvniotiden gick vi alla i samlad trupp till Grönalund. Moster Greta höll ljuslyktan vid behov och så kom Mormor, så småningom stödd på Morbror Svens, jägmästaren, käpp av ene, som numera tillhör Neumiillerska föreningen. Riktigt dasspapper användes och inte tidningspapper som var vanligt på andra av den tidens utedass. Konversationerna var alltid livliga. När det gäller samtalens innehåll sviker mig minnet. Men i synnerhet Moster Brita var duktig på att skvallra, inte alltid så uppbyggligt.
Innan skolan började i slutet på augusti kunde det ibland kärmas ganska kusligt att gå till Grönalund . Det fanns många läderlappar som kom fram i skymningen och ugglor som skrek. När jag blev äldre, planterade jag, inspirerad av den blomsterälskande Moster Greta, ett vackert ogräs med vita klockor, intill husets sjösida. När min Pappa dött (1937) flyttade vi för gott upp till ”Gula villan” och gick på ’toa’ i en ganska, enkel och trist huslänga som hörde till denna och den s.k. stora ”Röda villan”, där bl.a.”gårdsfolket” bodde. Numera ser man inte ens ruinerna av alla de fina villorna. Ekudden är bara ett barn- och ungdomsminne.
Lisbeth Ollner